Reportage från området utanför Sala som härjades av en stor skogsbrand 2014. Av Emma-Kara Redan när skogsbranden rasade utanför Sala under sensommaren 2014 bestämde jag mig för att åka dig. Inte då men senare. Jag ville se hur naturen tedde sig efter en så omfattande skogsbrand. Den 25 maj 2015 hävdes besöksförbudet, det var nu möjligt att åka dit. Det passar ju bra när Kulörklubben är inne i en svart period. En kollega och jag åkte iväg och visste nog inte riktigt vad vi hade väntat oss. Kanske mer svärta än vad vi såg.Här står jag i brandområdet. Stammarna är sotiga några meter upp. Foto: Otto Vilhelmsson.

Kalhyggena efter branden är enorma. Hela undervegetationen har brunnit upp och många träd brann av strax ovanför rötterna men är i övrigt intakta. Av säkerhetsskäl (bl a) har skogen behövts fällas. Timret ligger sotigt i sina högar. Sotigt timmer i Sala. Foto: Emma-Kara. 

Den enda växtlighet vi såg var ormbunkar. (se bild på ormbunke) De tycks trivas fint lite överallt i området. Enstaka andra arter fanns också; käringtand, och en högrest fibbla. Däremot ingen brandnäva vilken jag hade hoppats på att få se. Ett kollage med bilder från området. Bilden nederst till vänster visar gränslandet mellan det brända och det opåverkade. Bilden längst ner i mitten visar en avbrunnen trädstam, roten gick inte att finna. Ormbunkar växte i det brända.  Foto: Emma-Kara & Otto Vilhelmsson.

Jag trodde området skulle vara fullt med kol, kanske inte aska men i alla fall svärta. Allt var borta. Mossan hade brunnit upp och stenarna låg bara. Lite kottar låg brända på sina ställen. Sotig mark där någon form av jord fortfarande finns kvar. Foto: Emma-Kara.

Ett träd hade brunnit av och lämnats i ett naturreservat, en urskog. Faran för att den skulle rasa var överhängande. Här ser vi träd som stått där det är riktigt fuktigt. Marken har klarat sig tämligen väl medan träden även här är helt avbrända. Det svarta kändes kusligt, om inte dött så i alla fall inte levande. Foto: Otto Vilhelmsson.

Vi blev tagna av dagen där skogsbranden rasat. Naturen kändes naken, utsatt och skyddslös. Svart känns inte som livets färg, svart är inte levande.