Johannes Itten har varit en källa till många lärdomar om färg i höst. Här fortsätter jag med två citat ur boken Färg och färgupplevelse (1971).

Itten om violett
”Om de sex färgerna gult, orange, rött, violett, blått och grönt sätts bredvid varandra utan mellanrum mot en svart bakgrund, ser man tydligt att den gula färgen tycks komma mot en, och att violett svävar i djupet mot den svarta bakgrunden”.

Jag rationaliserade lite och tog endast med den violetta och den gula, effekten ser vi:

Här har jag arbetat med färgade papper.

Den lila sjunker in mot bakgrunden och den gula kommer mot betraktaren.

Itten fortsätter: ”Använder man en vit bakgrund ändras djupverkan. Violett stöts bort från den vita ytan, och kommer alltså framåt, medan vitt håller tillbaka sin gula ”släkting””.

Det är nu den lila som kommer mot betraktaren och den gula som faller in i bakgrunden.

Detta är lättare att se när de är samlade men jag gjorde också färgprover med mina färgade papper där jag isolerade färgerna en och en, det blev så här:

Det är inte alls lika tydligt när kulörerna är isolerade mot bakgrunden, det krävs mer vana att se effekten när färgerna inte ses direkt bredvid varandra, vi ser effekten av färgernas relativitet.

K G Nilsson om violett
En annan färgteoretiker, K G Nilsson skriver i sin Färglära (1982) följande om violett: ”Med ökande vittillblandning blir alla färger passiva, men hos det violetta dröjer länge det aktiva intrycket kvar.”

Jag ville testa även detta och gjorde motsvarande färgprover fast med högre vittillblandning. Även dessa prover är gjorda med färgat papper.

 

Vi kan i den vänstra bilden inte lika starkt uppleva att den violetta faller in i bakgrunden och att den gula hoppar fram, detta tycks vara en effekt av att båda färgerna är nästan lika ljusa. Detta återkommer jag till i morgon. Snarare är det så att den lila svävar lite ovanför.

I den högra bilden kan vi få K G Nilssons påstående bekräftat. Den gula vilar fint mot den vita bakgrunden medans den violetta svävar lite oroligt ovanför ytan. Någonting med den violetta färgen gör den lite orolig.

K G Nilsson fortsätter: ”Beroende på om den drar åt rött eller blått varierar dess verkan.  På grund av dess aktivitet kan den verka orolig”. Kan det vara denna oro som Nilsson nämner som också ger sig tillkänna i mina färgprover ovan?

Här finns områden att fortsätta utforska
1) den violetta färgens oro och vad den rödblå skalan har för betydelse i sammanhanget och
2) huruvida det är mörkheten som gör att den violett faller in i det svarta när den ställs bredvid gult och om samma sak hade hänt om den violett ställts emot färger som är lika mörka.

/Emma-Kara