Kategoriarkiv: Svart

Svarta pigment

Svarta kulörer och svarta pigment
av Emma-Kara

Winsor Newton skriver i sin bok The oil colour book – A comprehensive resource for painters om svart och grått:

Blacks and greys
The very first pre-historic black pigments are still in popular use today. Bone black … is offered under the mane ”Ivory black”. And Lamp black is common in all media. Both are, technically, the very first organic colours, having been produced from animal sources. Both are highly stable forms of dense, elemental carbon. And there is nothing more permanent than elemental carbon, whether in the form of the simple pigments, or as layered graphite, or pressed inte most-valued of all crystal-lattice structure, the diamond. Even after all the breathtaking expertise and sophistication that has characterized pigment chemistry over the last century, there’s still nothing that surpasses the vitality, the workability, and the permanence of these first carbon pigments first recognized by men and woman sitting around the fire som 40.000 years ago.

I ett försök att visa att svart har olika kulör, lade jag upp en färgskala från svart till vitt med några i handeln vanliga svarta oljefärger. Den vita jag använt är Beckers ”Blandat vitt”.

Färgpigmenten
Färgpigmenten är: Järnoxidsvart, Perylenesvart, Elfenbenssvart, Lampsvart och Karbonsvart.

Då Perylenesvart har en mycket tydlig dragning åt grönt valde jag att flytta den åt sidan. I figuren nedan har färgpigmenten en annan ordning:

färgskalor
Uppifrån och ner: Perylenesvart, Järnoxidsvart, Elfenbenssvart, Lampsvart och Karbonsvart.

Skillnaderna finns och vi kan ana att de olika svarta har olika karaktärer. Men det är tydligare i verkligheten än här i datorn. Alla kulörerna är dessutom blåstickiga i datorn.

Jag har inte använt samma fabrikat på alla färgerna. Tuberna är slumpvis utvalda.

Färgtuberna
Här har vi de färgtuber/fabrikat jag använt.

Jag har också gjort det i en gradlös skala och de är inte helt jämförbara. Borde mätt och blandat och gjort ett antal rutor, då kanske det hade blivit tydligare. Vi kan i alla fall se att det är skillnad.

Nedan har jag plockat bort Perylenesvart och använt de andra fyra för att få en känsla av deras skillnader:

Fyra svartafyra svarta_org
Övre raden tv: Järnoxidsvart, th: Elfenbenssvart. Nedre raden tv: Lampsvart, th: Karbonsvart.

Vi kan ana att Elfenbenssvart är något mindre blå än de andra, kanske gäller detta även för Lampsvart, vilken också tycks svartare i sitt pigment.

Störst skillnad ser vi på den bild som blev när jag målade ut den yta som jag använt som palett.

PalettenMålning med färg från paletten jag använt vid experimenten med svart färg. Av Emma-Kara

Detta är ett avslutande inlägg i en lång svart period.

/Emma-Kara

Svart efter skogsbranden i Sala

Reportage från området utanför Sala som härjades av en stor skogsbrand 2014. Av Emma-Kara Redan när skogsbranden rasade utanför Sala under sensommaren 2014 bestämde jag mig för att åka dig. Inte då men senare. Jag ville se hur naturen tedde sig efter en så omfattande skogsbrand. Den 25 maj 2015 hävdes besöksförbudet, det var nu möjligt att åka dit. Det passar ju bra när Kulörklubben är inne i en svart period. En kollega och jag åkte iväg och visste nog inte riktigt vad vi hade väntat oss. Kanske mer svärta än vad vi såg.salabrandenHär står jag i brandområdet. Stammarna är sotiga några meter upp. Foto: Otto Vilhelmsson.

Kalhyggena efter branden är enorma. Hela undervegetationen har brunnit upp och många träd brann av strax ovanför rötterna men är i övrigt intakta. Av säkerhetsskäl (bl a) har skogen behövts fällas. Timret ligger sotigt i sina högar. Salabranden_timmerSotigt timmer i Sala. Foto: Emma-Kara. 

Den enda växtlighet vi såg var ormbunkar. (se bild på ormbunke) De tycks trivas fint lite överallt i området. Enstaka andra arter fanns också; käringtand, och en högrest fibbla. Däremot ingen brandnäva vilken jag hade hoppats på att få se. Sala_9bilderEtt kollage med bilder från området. Bilden nederst till vänster visar gränslandet mellan det brända och det opåverkade. Bilden längst ner i mitten visar en avbrunnen trädstam, roten gick inte att finna. Ormbunkar växte i det brända.  Foto: Emma-Kara & Otto Vilhelmsson.

Jag trodde området skulle vara fullt med kol, kanske inte aska men i alla fall svärta. Allt var borta. Mossan hade brunnit upp och stenarna låg bara. Lite kottar låg brända på sina ställen. salabranden_kottarSotig mark där någon form av jord fortfarande finns kvar. Foto: Emma-Kara.

Ett träd hade brunnit av och lämnats i ett naturreservat, en urskog. Faran för att den skulle rasa var överhängande. SalabranHär ser vi träd som stått där det är riktigt fuktigt. Marken har klarat sig tämligen väl medan träden även här är helt avbrända. Det svarta kändes kusligt, om inte dött så i alla fall inte levande. Foto: Otto Vilhelmsson.

Vi blev tagna av dagen där skogsbranden rasat. Naturen kändes naken, utsatt och skyddslös. Svart känns inte som livets färg, svart är inte levande.

 //Emma-Kara

Veckans bild

Grafiska element i en korridor på IKEAs kontor i Älmhult.

IMG_1437Detalj av vägg i korridor. Foto: Emma-Kara

Här har inredaren plockat upp produkter som IKEA säljer och gjort dem till grafiska element i inredningen. Att ha dessa i en korridor på arbetsplatsen innebär att man som anställd hela tiden exponeras för varumärket, varumärket är ständigt närvarande.

//Emma-Kara

Recension: Framing Bodies

Svartvitt fotografi
/Emma-Kara

Häromdagen besökte jag Hasselblads Center och deras utställning Framing Bodies. I pressmeddelandet skriver Hasselbladsstiftelsen:

Sedan mitten av 1800-talet har fotografin varit ett redskap för att definiera och kontrollera subjekt, men även bekräfta och synliggöra sällan skådade miljöer och individer. Urvalet av verk från Hasselbladstiftelsens samling i Framing Bodies belyser detta. Utställningen tematiserar olika fotografiska inramningar av kroppen utifrån perspektiven: övervakning; normöverskridning; arbete och kolonialt förtryck.

De tidigaste bilderna – Berg & Høegs privata och lekfulla porträtt – är från slutet av 1800-talet, men tyngdpunkten i utställningen ligger på arbeten tillkomna de senaste 60 åren med Annica Karlsson Rixons bilder från ett ryskt queerläger och Annika von Hausswolffs stilleben med guldtänder från 2013 som de nyaste förvärven. De 15 fotograferna i utställningen lyfter fram öden som annars inte hade berättats, de erbjuder alternativa perspektiv på etablerade föreställningar om världen – men de påminner oss också om mediets normativa och styrande makt, som fortfarande utövas idag.

FramingBodiesFoto: någon gång kring sekelskiftet 1900.

Jag blev gripen av Berg/Høegs fotografier av kvinnor i manskläder och män i kvinnokläder. De verkar ha haft roligt när de tog bilderna. Ateljén tycks ha varit en tillåtande miljö där lekfullheten fått råda. Jag anar samtidigt ett allvar bakom bilderna som antagligen speglar den problematik som vi fortfarande har idag och som säkert var ytterst närvarande även då.

Marie Høeg i undertøy
Foto: Bolette Berg och Marie Høeg. Marie Høeg sett forfra i vidt strikket undertøy

Länge var fotografiet svartvitt. Jag tycker det platsar väl här i Kulörklubben när vi har svart som tema.

På Wikipedia läser jag  att ordet fotografi kommer från grekiskans φως phos, ljus, och γράφω graphō, skriva, rita, av grekiska grạphhein – skriva, rita, det vill säga att måla, skriva eller rita med ljus.

På utställningen Framing Bodies finns även fotografier i färg, här från ett Queerläger i Ryssland:

Queer
Foto: Annica Karlsson Rixon

I en skog i Ryssland har ett antal kvinnor samlats för att under några dagar leva som de vill, tillsammans. Fotografen står en bit bort, på respektingivande avstånd, som för att inte störa.

/Emma-Kara

Veckans bild

GobelängDetalj ur gobeläng av Nina Nilsson.

Vi gjorde denna gobeläng tillsammans när jag var barn, var det i Spanien eller var det Frankrike? Gobelängen är lång och består av flera bilder, här ett olivträd mot svart natthimlen. Ännu når några strålar trädets ena sida medan mörkret lägger sig på den andra.

/Emma-Kara

Ett svart inlägg i debatten

Lyftkranar och Gasklockan
av Emma-Kara

Under det senaste året har Götaverkens lyftkaranar flitigt diskuterats och debatterats i media. När Damen (fd Götaverken) upphör skall deras fyra stora lyftkranar säljas. Den 5 januari 2015 gick det att läsa följande på Göteborgs-Postens debattsida på nätet:

Kranarna på Norra älvstranden är kraftfulla symboler för Göteborgs industrihistoria, som i dagsläget bildar naturliga varumärken och identitetsmarkörer för staden. Se till att bevara dessa kulturarv innan det är för sent, skriver bland andra Cornelia Lönnroth, museichef på Göteborgs stadsmuseum.
(http://m.gp.se/nyheter/debatt/1.2590413-debatt-kranarna-viktiga-for-goteborgs-identitet)

En betydande byggnad som synts i Göteborg sen 1930-talet är Gasklockan vid Gullbergsvass. En 84 meter hög cylinderformad byggnad. Den 10 dec 2014 gav Länsstyrelsen klartecken till rivning, rivningen kommer att ske till hösten.

För att hedra dessa stadssymboler ville jag uppmärksamma dem på något sätt. Jag lät fotografera kranarna och projicera en av dem på Gasklockan. Jag lät tillverka en gobo (plåtbild eller glasbild vilken används för projektioner med strålkastare).

Gobo_lyftkran
Gobo gjord efter foto av lyftkran. Foto Otto Vilhelmsson, bildbearbetning Emma-Kara

Denna projicerade jag på Gasklockan en sen kväll i maj.

g_DSC_4064webanpGasklockan med projektion. Ljus Emma-Kara, foto Otto Vilhelmsson. 

I natten tycks Gasklockan svart och kranen lyser vitt mot den mörka bakgrunden. För mig är detta en del av Göteborg och jag blir glad när jag nås av nyheten att lyftkranarna kommer att finnas kvar i Göteborg. Kranen sprider sitt ljus i bilden.

Tack Otto för all hjälp!

/Emma-Kara

Veckans bild

Tankar om svart som sorgens färg
Nina N.

Mamma dog på påskafton, den fjärde april. Allt blev inte svart men, jag började tänka i svart, se i svart. Plötsligt funderade jag över sorgband. Finns sådana nu för tiden? En markering som visar omgivningen att man har sorg. Sorgflor, svarta skor, svarta gångkläder, vit näsduk. Svart är djupt och mörkt. Det är stramt och kan verka elegant. I sorg är färgen en markering, lika för alla. Den neutraliserar individen, alla går klädda i samma färg. Lite senare i sorgearbetet (förr, åtminstone på landet där jag tillbringade långa tider) övergick det svarta till grått. Fast strumporna behölls svarta. Alla drack svart kaffe.

Tulipa färg
Tulpan. Tusch, collage 2015. Nina Nilsson.