Kategoriarkiv: Blå

Ur min bokhylla

Lämna ett svar

blå ryttare
”Blå ryttare”, tecknad med pekfingret efter Kandinsky. Nina Nilsson 2013.

Josephson, Ragnar & Sandström, Sven (red.) (1971). Levande konst genom tiderna. [D. 6], Det moderna skedet. Stockholm.

Färgens egenskaper och uttryck
I det tidigare inlägget om blått nämnde jag färgens tre egenskaper (efter Chevreul), med vilka man urskiljer färgens kulör, mättnad och ljushet. Vidare: ”färgen har ytterligare egenskaper, sådana som hör samman med pigmenten, substansen.” Jag är osäker på om substans är rätt ord. Dess ena betydelse 1) hör hemma i filosofin och betyder där tingens väsen, den andra betydelsen är 2) grundämne, massa, materia – efter ordboken (Molde 1955). Det är den senare betydelsen jag syftar på; den trögflytande, smackande eller vattenbaserade färgen, eller t.ex. torrheten i muralmåleriets al fresco.

Färgens utseende (egenskap?) är helt beroende av materialet, både det egna (pigment) och dess underlag (papper m.fl.). När jag skriver om färg märker jag att jag närmar mig den utifrån målarens (konstnärens) erfarenhet att hantera färg.

Vad är egenskap och vad är utryck? När Kandinsky tillskriver färg en egenskap avser han om färgtonen är varm eller kall, ljus eller mörk. Det innebär för mig – så här långt – att med hjälp av dessa motsatts-egenskaper skapas färguttryck. Färgens utseende ger ett (eller fler) uttryck om vi är uppmärksamma på det/dem. Är t.ex. blått ett färguttryck för rörelse? Att blått hos betraktaren upplevs som att det ligger bakom andra (varmare och eller mörkare) färger har vi lärt oss, men rör den sig?

Vidare skriver Kandinsky om blått att om det ”sjunker” mot svart får det en biklang av nästan omänsklig sorg. Att Kandinsky tillskriver den mörka blå färgen det uttrycket (känslan) är inte detsamma som att den känslan är självklar för mig. Efter att nu ha läst om gruppen ”Der Blaue Reiter” (på jakt efter innebörden i ”Der Blaue”) i konsthistorikern Sven Sandströms bok Det moderna skedet, vet jag bättre. Sandström skriver: ”Föreställningen att alla människor har en likartad upplevelse av en bestämd färg eller linjeriktning stöddes av tidens perceptionspsykologi. . .” Den hade en rik tradition för sig i konstnärsskrifter. Ett exempel är Signacs ”De Delacroix au néoimpressionisme”. De båda neoimpressionisterna Signac och Seurat hade kommit i kontakt med psykologiskt inriktade idéer om färgernas och formernas förmåga att väcka bestämda föreställningar och känslor. Seurat skrev om sin egen konstlära 1890 och sammanfattade den genom grundprincipen att ”konst är harmoni”. Här följer citat:

”Harmoni är analogi av motsatser . . . och analogi av likheter . . .” ”glädje /uttrycks i/ valör genom ljus dominant, i färg genom övervägande varm ton, i linje genom stigande riktning; lugn i valör genom balans mellan ljust och mörkt, i färg /genom balans av/ varmt och kallt, i linje genom horisontalen; sorgsenhet  i valör genom övervägande mörkt [!], i färg genom övervägande kallt, i linje genom nedåtgående riktning.” (Sandström 1971)

Kandinsky skrev sin Om det andliga i konsten 1912. Det är rimligt att anta att han var medveten om neoimpressionisternas harmonilära och hans uttalande, att ”om blått sjunker mot svart”, får det en biklang av (nästan omänsklig) sorg, att jämföra med Seurats: ”sorgsenhet i valör genom övervägande mörkt.” Kandinsky var intresserad av harmoniläran och gav målerilektioner till tonsättaren Arnold Schönberg. De kunde därmed jämföra måleriets och musikens uttrycksmedel. Färg och form kunde brukas ”instrumentalt” genom att ” . . . spela på betraktarens elementära upplevelse av färg och form.” (Sandström 1971)

N. N.

Veckans bild

1 svar

20131020-212345.jpgAtlanten strax norr om Cádiz.

När ljuset passerar genom atmosfären färgas himlen blå. Det är himlen som i sin tur ger havet dess mörkare blå färg.

Ljusdesignern Max Keller (Light fantastic: The Art and Design of Stage Lightning, 1999) använder följande ord om blått kopplat till det psykologiska planet:
Distance, silence, infinity, philosophy, cold, water.

Generellt, enligt samma författare, kan blått associeras med följande:
Secure, peaceful, distant, spacious.

När jag tittar ut över havet känner jag:
Stillhet, fridfullhet, närvaro i nuet, renhet och djup.

/Emma-Kara

Ur min bokhylla

Lämna ett svar

Penelope Hobhose Flower Gardens (2001).

Anteckningar om blått – efter trädgårdsskribenters tankar (utsagor).  

Färgens tillämpning De inom hortikultur som skriver om växter och växtkomposition har uppfattningar av estetiskt slag om färgkombinationer och ger ofta råd som tar sikte mot antingen harmoniska färgackord eller kontrasterande. Ibland ligger råden nära färgläran. En som studerat den närmare är trädgårdsskribenten Penelope Hobhouse. Hon har bland annat bakgrund som trädgårdsmästare i den engelska trädgården ”Tintinhull” där hon prövat att omsätta färgkunskaper i växtkomposition i bibehållande och utvecklande skötsel och därtill skrivit boken On Gardening (1994) om den trädgården. I Flower Gardens från 2001 beskriver hon hur hon uppfattar den blå färgen som en särskiljare eller sammanhållande faktor. ”Low-toned blues, deep violet and mauve are essentials in colour planning, often acting as catalysis between jarring colours.” (Hobhouse 2001, s. 62)

Violett spärr Ib

Violett spärr II A)

Kommentar: Här citerar jag mig själv ur Färgbilden som redskap vid växtkomposition. ”Hobhouses påstående har förmodligen med blåheten i färgen i att göra. Det blå sjunker in – ligger lågt generellt sett – jämfört med de varmare kulörerna i färgcirkeln. Eftersom blå och blåvioletta kulörer har lägre intensitet och ljushet än t.ex. rosa, medverkar de i exempel A) till att de övriga kulörerna (brunröd, röd, rosa, ljusblå) framträder mindre intensivt.” (Nilsson 2013)

N.N.

Veckans bild

Lämna ett svar

Ivarsson
Porträtt av Ivan Ivarson (1900-1939)

Färgens tre egenskaper
Enligt Michel Chevreul The Priciples of Harmony and Conrast of Colors and their Applications to the Arts (1987) har färgen tre egenskaper:

färgton (kulör) (hue)
valör (mättnad) (saturation)
intensitet (brightnes)

Färgen har ytterligare egenskaper, sådana som hör samman med pigmenten, substansen. Det kan beskrivas som torrhet och sprödhet, tröghet och lättflytande, glansighet och vattnighet med flera. De tre egenskaperna ovan och de senare påverkar var och en färgens uttryck, både enskilt och i kombination.

Färgens uttryck
Vad är ett färguttryck? Enligt Wassily Kandinsky hör det samman med kalla och varma färger. En enskild kulör kan förmedla värme eller kyla, vaghet eller tydlighet. Ett färgackord kan förmedla harmoni eller disharmoni, expressivitet (utåtriktad rörelse) eller impression (inåtriktad).  Kandinsky skriver att blått kan fördjupas. Jag tolkar det som att ju mer mättad färgen är, ju djupare är den. Om blått komponeras med svart får det blå å andra sidan en sällsam lyster.

Vidare säger Kandinsky att blått är himmelens färg. ”Sjunker” det blå mot svart ”… får det en biklang av nästan omänsklig sorg.” Varför Kandinsky tillskriver den mörka blå färgen det uttrycket (känslan) är inte självklart. Likaså varför han påstår att ”När den blå färgen höjs till en ljusare valör […] blir dess karaktär mer indifferent … Ju ljusare blå desto klanglösare…” (Kandinsky 1984, s. 85). Jag är överens med Kandinsky om att den blå färgen kan upplevas som urvattnad och blek men det är beroende av det sammanhang den befinner sig i.

Porträttet av göteborgskoloristen Ivan Ivarsson består nästan enbart av blå kulörer. På vilket sätt ger dessa olika blå mening åt konstverket/figuren? Skjortan och bakgrunden har samma kulör (ultramarin), men den senare är ljusare. De båda ytorna har en viss transparens. Hatten är mörk (pariserblå), nästan svart.

Ögonens mörka pupiller framträder mot de ljusare glasögonbågarna. Hatten spelar onekligen en viktig roll genom sin (fördjupade) mörkhet och medverkar till att ge porträttet kropp. Om vi ser att den blå skjortan och bakgrunden har en inåtriktad rörelse ser vi samtidigt att hatten framträder. Pariserblått (hatten), som jag uppfattar som något varmare än ultramarin tar form runt huvudet och kommer närmare betraktaren.

Färgens rörelse
Wassily Kandinsky påstår att färger har rörelse. Blått har en ”koncentrisk” rörelse. Blått ”… drar sig tillbaka, bort från den som ser.” Jag tolkar det som att blått har en inåtgående rörelse (drar sig inåt mot sig själv) och en perspektivisk (drar sig bort från betraktaren). Jämför skjortan och bakgrunden i porträttet.

N.N.