Grumlig magenta och jolmig laxrosa – två av blomsterträdgårdens färger
Nina Nilsson

Fig. 1. Jolmig laxrosa? Färgpaletten visar en tolkning av möjliga laxrosa kulörer, mättade och omättade, ljusa och mörka.

En förutsättning för att föra ett färgresonemang med ord är färgbegrepp, till exempel benämningar. Men benämningar som färgnamn och färgintryck (färgverkan) är inte samma sak. Det första ger namn åt något som har med det andra att göra, men hur pass precist? Ett påstående av många möjliga får statuera exempel.

I sin bok Colour for Adventurous Gardeners skriver trädgårdsmästaren och författaren Christopher Lloyd att den som följer erkända färgregler når ett säkert resultat, men att den äventyrlige trädgårdsmästaren vill pröva något annat. Att pröva något annat är djärvt. Ändå, vissa kombinationer är kanske mindre lämpliga »… certain expressions of a colour may be bad, like a muddy magenta or a mawkish salmon». (Lloyd 2006, s. 8)

Vad innebär påståendet? Och, kan jag komma längre än till Lloyds subjektiva antagande i förståelse av just de färgerna?

Jag tolkar Christopher Lloyd så att vissa färger är svårkombinerade eller mindre lämpliga som till exempel grumlig magenta och jolmig laxrosa (min översättning). Vad Lloyd syftade på kan en läsare knappast ha annat än en sammanfattande eller generell aning om. Det är troligt att han själv visste exakt vad han avsåg för färger, eller snarare blommor i dessa färger. Kanske hade han även sett en sådan (växt)kombination och tyckt genuint illa om den. För en annan betraktare kan de enskilda färgerna ovan, eller sambanden mellan dem, var uttrycksmedlet för en inre känsla av obestämdhet eller vaghet, men också en möjlighet. För att ge det Lloyd skriver mening för någon annan bör benämningarna relateras till färg.

En ”grumlig” färg är för mig en oren färg. Ordet associerar jag med oklar, ogenomskinlig, smutsig, opak, med flera. En ”jolmig” färg saknar friskhet och naturlighet, den är ljummen och fadd. Ordet fadd har flera synonymer till exempel kraftlös, tunn, urvattnad, intetsägande, tom, uttryckslös (Molde 1955, 298).

Magenta är en färg som går att bestämma till en särskild kulörton i och med att den ingår som primärfärg i det digitala färgsystemet CMYK® och även finns som pigmentfärg (Winsor & Newton 28®). Hur den ser ut när den är grumlad är däremot inte självklart för var och en. Magenta kan varieras genom att dämpas med vitt eller svart pigment.

Blommors färger förändras allteftersom kronbladen åldras. De kan uppträda i sina renaste kulörer (läs magenta) och övergå i mer dämpade efter hand som de vissnar. Laxrosa däremot, förekommer inte på motsvarande sätt, mig veterligen, som pigment. Hur ser en laxrosa färg ut för en som är intresserad av växter? Vid slagning på internet visar det sig att laxrosa spänner över ett stort register av kulörer och valörer mellan orange och rosa. De flesta innehåller något gult. Redan där är kulören alltså svårbestämd. Och, hur ser den ut när den är jolmig?

Fig. 2. Daglilja, Hemerocallis sp. ’Final Touch’. Foto: Jonas Bengtsson.

Färgpaletten i fig. 1 visar prov på möjliga laxrosa kulörer, mättade och omättade, ljusa och mörka, kalla och varma liksom någon av färgtonerna på Hemerocallis sp. (fig. 2).

Vid motsvarande slagning på magenta exponeras färger som alla mer eller mindre innehåller blått och följaktligen är kalla. Jag gjorde färgprover på de båda kulörerna och kom fram till att grumlig magenta och jolmig laxrosa har med färgens valör och intensitet att göra och med pigmentinblandning med andra färger (fig. 3). Vid en eventuell kombination ligger svårigheten förmodligen i att båda färgerna är vaga, och vaga samband medger ett vagt och slappt uttryck. För att motverka detta kan man kombinera en vag kulör med en renare till klarare färgton och på så vis uppnå en intressant färgkombination i till exempel ljushetskontrast.

             
Fig. 3. Försök att med oljefärger blanda till jolmig laxrosa och smutsig magenta.

Överst t v. Rött (Beckers kadmiumröd) blandad med grönt (Beckers kromoxidgrön) svart och vitt. Kulören blir mörkare, valören mer gråaktig och intensiteten avtar. Är denna kulör fadd? Färgen är obestämd, ibland tycks den gå åt gult ibland åt blått.

Överst t h. Rött (Beckers kadmiumröd) blandad med svart och vitt. Jag ser kulören som en relativt ren och ogrumlad färg, men, vars intensitet är låg i förhållande till primärfärgen röd. Är kulören fadd? Enligt min syn – nej. Det hade fordrats mer inblandning av svart för att få den mer grumlig. Den hade då blivit gråaktig.

Nederst t v. Magenta blandad med rött, gult (Beckers kadmiumgul) och vitt. Kulören ändrar karaktär, blir varmare och mer obestämd. Betyder det att den är mer smutsig?

Nederst t h. Magenta (Winsor & Newton 28) blandad med svart (Beckers elfenbensvart) och vitt (Beckers blandat vitt). Kulören är dämpad med vitt och svart. Den framträder i olika valörer från mörkt till ljust. Jag ser att magenta (relativt sett) behåller sin renhet. Men, den ljusa valören har en dragning åt grått. Är den därmed smutsad?

Utan den ”praktiska” reflektionen som översättningen till färgbilder innebar hade Christopher Lloyds slutat i att det avfärdats som påstående antingen som obegripligt, eller ointressant eller också accepterats som råd eller anvisning. Men i båda fallen hade den indirekta erfarenhet det representerar hamnat endast som yta på den egna ”medvetenhets- och färdighetskroppen”. Genom den friktion som översättningen till, och testen mot bilder medförde, kom ett reflektionsförlopp igång som förde ett steg vidare. Därmed skapas i minnesreservoaren referenser och sorteringsfack som verkar på sikt, det vill säga fylls med innehåll allteftersom erfarenheten byggs på och färdigheten utvecklas.