Wassily Kandinsky (1866-1944) kom från Ryssland och utbildade sig till målare i Tyskland. Efter att ha målat figurativa landskap kom hans måleri att helt domineras av en nonfigurativ och expressionistisk stil. Under en tid var han verksam som lärare vid Bauhaus i Weimar. År 1933 bosatte han sig i Paris. Kandinskys konstteoretiska text Om det andliga i konsten publicerades 1911. Det är ur den texten de nedanstående citaten om rött är hämtade. Boken innehåller nära fyra sidor om rött, om hur Kandinsky ser och uppfattar dess variationer. Jag har valt att citera och kommentera några påståenden.

Som den röda färgen framstår för tanken – en gränslös, karaktäristiskt varm färg – gör den ett mycket levande, livligt och oroligt inre intryck. Den är inte lättsinnig som gult, den sprider sig inte åt alla håll. Tvärt om företer den en samlad kraft som, trots den rusiga intensiteten, gör ett målmedvetet intryck. I denna berusande glöd, hållen inom sig själv och endast obetydligt utåtriktad, erfars ett slags manlig mognad . . . 

Men detta tankens röda utsätts i verkligheten för en lång rad förskjutningar, avvikelser och förvandlingar. I sin materiella uppenbarelseform är rött mycket rikt varierat. Man behöver bara påminna sig mönja, cinnober, engelskt rött, krapplack – ett underbart register från ljust till mörkt! Färgen visar att det är möjligt att behålla en grundton även om skillnaderna mellan varmt och kallt blir mycket stora.

Om rött ur: Om det andliga i konsten (1984) [1911]

Kan en röd färg framstå för tanken? Om i så fall, är det tanken som framkallar bilder av rött, bilder vi sett i vår omgivning sedan vi var mycket små, burit med oss och förfinat allteftersom? Eller är det via ögonen vi fångar färgerna (om vi inte är färgblinda) och lagrar dem i minnet? Eller avser Kandinsky det röda som en abstrakt tanke och i verkligheten sker – som han säger – en lång rad förskjutningar? Det gäller bara att få syn på dem.
Cinnober, engelskt rött, krapplack – här är det konstnären som ser färgerna utifrån de pigment han använder i sin palett. Påståendet att den röda färgen företer en samlad kraft, som trots den rusiga intensiteten, gör ett målmedvetet intryck kan sägas vara förlängningen av konstnärens sätt att se. Veckans bild visar att den röda färgen kan verka på ett sådant sätt.

N. N.

Uuve Snidare är textilkonstnär, journalist och författare med utbildning från Konstfack. Hon har producerat ett tiotal böcker, däribland Leva med färger, i vilken vi kan läsa om rött:

Rött handlar om liv eller död. Orden rött och blod kommer från samma stam, rudhira på sanskrit. På fornnordiska heter det rodra. Vårt rodna ligger alltså inte långt från ursprungsordet. Men framför allt är rött besläktat med ordet blod.

Rött blev synonymt med blod. Och med kärlek och passion. ”Kärleken är blodröd”, ”kärlekens röda ros”, ”passionerat röda läppar” heter det. En vamp har urringat röd klänning och eldröd mun. Kanske också högklackade röda skor. Då är hon oemotståndlig.

Uppror och krig är röda. Röda fanor betydde krig och seger. Det var krigsguden Mars egen färg, och följaktligen blev det ledarens, den anfallandes färg. Efter franska revolutionen bytte färgen sida och blev de förtrycktas kännetecken.

. . . rött är en tydlig varningsfärg. Rödakorsflaggorna är vita med ett kraftfullt rött kors, brandbilarna lyser röda, och det gör även olika tecken för Stopp och Fara. Ordet Rea lyser ofta väl synligt i rött.

Ur boken ”Leva med färger” (1997).

Röd är för mig hetta, värme, passion, ilska, fara, rädsla, kärlek, kamp . . . gemensamt för orden är att de är känsloladdade och fyllda med energi. Enligt Snidare bekräftar dess etymologiska ursprung detta. Snidare tar också upp våpet och de röda skorna. Ett knallrött läppstift är inte modest utan uppseendeväckande, kan kopplas till konstnärskap och glädje. För mig är rött också en politikens färg starkt knuten till kamp och kraftfylld strävan. Rött varnar! Med detta har vi nu inlett en månad av rött.

/Emma-Kara