Itten skriver att gult är den ljusstarkaste av alla färger, att samma gula färgton kan förändras i sitt uttryck genom olika kontrastfärger. (Itten 1971) Påståendena nedan är Ittens egna, bilderna är mina. Jag har gjort enkla illustrationer för att kunna relatera det Itten skriver. Kommentera gärna!
Om gult står mot rosa, kommer det gulas strålkraft inte fram.
Om gult står mot orange, verkar det som en renad ljus orange färgton. Båda färgerna tillsammans är som den starka morgonsolen på ett moget sädesfält.
Står gult mot mörkgrönt, verkar det utstrålande, det överstrålar det gröna.
Gult mot violett besitter en karaktärsfull kraft, det är hårt och omutligt.
Gult mot medelljus blå färgton verkar ljust strålande men främmande och avvisande. Det känslobetonade blå undantränger endast med svårighet det gulas ljusa vetande.
Gult på rött ger ett mäktigt, högljutt ackord, som basuner en påskmorgon.
Står gult på vitt, så verkar det dovt och utan strålning. Det trängs undan av det vita.
Gult på svart visar sin ljusaste och mest aggressiva lyskraft. Det blir häftigt och starkt, kompromisslöst och abstrakt.
Ittens påståenden i form av kommentarer och associationer är fina och lärorika. Under månaden kommer vi tillbaka till dessa påståenden i vår fortsatta undersökning av gult.
/Emma-Kara
kulörklubben 
Kommentar: rosa och gult
Här handlar det om att tolka något från ett språk till ett annat, närmare bestämt Ittens påstående: ”Om gult står mot rosa kommer det gulas strålkraft inte fram.” I Ittens egen färgtolkning/illustration i The Elements of Colour (1964) är den rosa och gula kulören lika ljusa. De smälter samman. Möjligen kan man ana att det gula sjunker in eller bort från ytan. I ditt (Emma-Karas) färgprov är den rosa mörkare och klarare och den gula därmed också något klarare. Jag jämför med en växtkomposition från Göteborgs Botaniska trädgård som en illustration till ditt färgprov. Det gröna har naturligtvis betydelse för helheten men intrycket är ändå sådant, att det rosa dämpar det gula.
N. N.