Kategoriarkiv: Röd

Veckans bild

Lämna ett svar

v 35 alt2_fjadrarEtt knippe fjädrar i ett glas. Det röda riktigt lyser och utgör blickfång, allt annat hamnar i skymundan. Återigen fångar det röda vår uppmärksamhet, här tillsammans med vitt, grått och turkos. Det turkosa inslaget gör knippet mer intressant, utan det hade knippet förlorat en del av sin glans, kanske även det röda? Fotat på Artilleriet Göteborg

/Emma-Kara

Ninas kommentar till ”Ett knippe fjädrar”.

  1. Den röda kulören är kall. Kandinsky skriver, att om det kalla rödare görs ljusare framträder det kroppsliga, det får då en särskild renhet. ”Det klingar som ung, ren glädje – som en ung, frisk och oskuldsfull flickgestalt.” (Kandinsky 1984)
  2. Kroppsligheten är svår att skilja från kulören. Vad är kropp och vad är kulör? Det Kandinsky skriver är hans egna privata och poetiska funderingar. De kan knappast vara entydiga, men ändå riktningsgivande, i alla fall om man vill förstå hur Kandinsky ser på färg.
  3. Enligt Arnheim hör färg samman med emotioner och form med intellektet. Ändå, man kan närma sig färg från en mer kvalitativ utgångspunkt. De rena kulörerna rött, blått och gult – primärfärgerna – har ingen egenskap utöver sig själva enligt Arnheim. De saknar dynamik genom att vara varken kalla eller varma. Glidande skalor däremot påverkar temperaturen. Samtliga röda färger i ”Ett knippe fjädrar” är blandade med antingen blått, vitt eller svart, så vitt jag kan se. Fjädrarnas kulörer blir mer dynamiska genom att de lutar sig mot andra färger och därmed också expressiva. (Arnheim 1974)
  4. Rödaktig, blåaktig, gulaktig och så vidare; genom att lägga till en annan färg till dessa primärfärger går man bort från ursprungsfärgens egen grundläggande karaktär. En spänning produceras, utan vilken inget uttryck är möjligt. (Arnheim 1974)
  5. Det är alltså på det viset, enligt Arnheim, att blått i sig självt inte är någon kall färg och rött inte någon varm. Det är först vid tillförandet av andra kulörer som färgerna får karaktär av varmt eller kallt. Varma och kalla färger är ett kapitel för sig och det finns anledning att återkomma till det fenomenet.

N.N.

Vernissage på Göteborgs konstförening

Lämna ett svar

Maria Uleander har precis haft vernissage på Göteborgs konstförenings Lilla galleri. En fin och känslig utställning som pågår till 15 september.

maria-uleander_stor

Maria Uleander arbetar med små moduler av tyg som hon har klippt, färgat och fogat samman i en meditativ process, de sitter monterade i två lager fritt skilda från varandra med förskjutet mönster vilket ger ett djup i bilden men också fler nyanser av färgerna. Hon har arbetat med rött i tre av sina konstverk. (Fotografierna är tagna av mig på plats och ger inte färgerna helt rättvisa, ni får ha överseende med detta).

I det stora konstverket är bottnen beige och den röda mönsterfärgen har dragning åt cerise, en kall och stark rosa. Jag tycker att cerise är en hård färg och att beige är en rätt tråkig färg. När de kombineras på detta sätt förändras deras uttryck; den rosa färgen mjuknar tillsammans med den beige som fångar upp det rosa och blir lite gammaldags och mild. De olika röda nyanserna som bildas påverkar den beige så att den får variation vilket ger liv, det finns inget av det tråkiga beige kvar. Att konstverkets tyger hänger i lager bidrar till dynamik i bilden då färgernas styrka och kombinationer växlar med betraktarens rörelse.

Maria-Uleander

Här ser vi rött mönster på gul respektive ljust blågrön botten, den röda färgen har lite olika nyans.

Den röda-gula kompositionen är mildare än den röd-blågröna , gult och rött är visserligen två helt olika färger men de ligger närmare varandra i färgcirkeln än än rött och blågrönt vilka är snudd på komplementfärger. Det är som att färgerna flyter ihop mer i den röd-gula kompositionen och kan bitvis vara svåra att urskilja från varandra, gränserna suddas ut.

I den röd-blågröna kompositionen är färgerna däremot tydligt åtskilda, komplemetfärgens effekt framhäver de båda färgernas egenskaper och klargör deras respektive karaktär.

Det var spännande att se hur Maria Uleander medvetet arbetat med att ta sig an färg genom djup i lager på lager.

/Emma-Kara

Veckans bild – Färgkomposition Chapmans torg, Göteborg

Lämna ett svar

Chapmans torg II 10-15-24
Färgkomposition, Chapmans torg, Göteborg 2006. Växter: Begonia ’Dragon Wing Red’, Diascia barberae ’Pink’, Hibiscus acctosella ’Red Shield’, Pennisetum setacetum, Geranium (pelargon, ljust rödorange)

Med anledning av veckans bild Färgkomposition Chapmans torg, Göteborg läser jag vidare i Kandinskys text om rött och prövar att applicera delar av den på kompositionen. Färgkomposition visar ett färgschema över en växtkomposition med sommarblommor i en urna (troligen komponerad av någon i Parkförvaltningen i Göteborg) som jag målade för flera år sedan.

Mer om rött ur: Om det andliga i konsten av Wassily Kandinsky 1984 [1911].

I ett mellanläge, cinnoberns (anm. 1) t.ex., är det röda känslomässigt mer beständigt: lidelsens glöd är jämnare, mer självsäker, och den låter sig inte överröstas av någonting.  . . . Detta röda tål inte det kalla. Det förlorar genom det kalla hela sin klang och mening. Eller riktigare: Den våldsamma, tragiska nedkylningen ger upphov till en färgton som idag avskys och förhånas som smutsig av målarna.

Kommentarer:
I. Färgkomposition Chapmans torg förekommer just den röda kulör Kandinsky benämner cinnober. Jag håller med om att den är varm. Det är vad vi ser. Hur vi som individer uppfattar kulören är däremot individuellt. ”Självsäker” är ett ord Kandinsky använder och att kulören inte låter sig ”överröstas”

2. Några rutor har kylts ner med svart och/eller sin komplementfärg. Kulören har ”smutsats” vilket fått till följd att den klara röda cinnobern lyser och bli ännu rödare.

Det smutsiga i sin materiella form  . . . äger som varje annat väsen sin egen inre klang. Därför är också dagens förakt för smutsen lika ensidigt och ogrundat som gårdagens förakt, eller skräck för de ”rena” färgerna. (1984)

3. Färgkomposition har en egen ”inre klang”. Vad Kandinsky avser med just de orden kan jag inte veta – särskilt som han uttalat att han avskydde det praktiska och ” . . . ville tala om det hemlighetsfulla på ett hemlighetsfullt sätt  . . .” enligt förordet av Ulf Linde. (1984 s. 8)

4. Det praktiska, att analysera färger och att sätta samman dem till en komposition behöver inte stå i motsättning till en ”inre klang”, det som är kompositionens utryck eller det (vad) den förmedlar eller hur mottagaren uppfattar den.

Kandinsky skriver vidare att ” . . .  alla medel är rena om de härrör ur den inre nödvändigheten.”

5. Den ”inre nödvändigheten” tolkar jag som en kompositions hela uttryck, där sambanden mellan färger och former samverkar.

/N.N.