”Blå ryttare”, tecknad med pekfingret efter Kandinsky. Nina Nilsson 2013.

Josephson, Ragnar & Sandström, Sven (red.) (1971). Levande konst genom tiderna. [D. 6], Det moderna skedet. Stockholm.

Färgens egenskaper och uttryck
I det tidigare inlägget om blått nämnde jag färgens tre egenskaper (efter Chevreul), med vilka man urskiljer färgens kulör, mättnad och ljushet. Vidare: ”färgen har ytterligare egenskaper, sådana som hör samman med pigmenten, substansen.” Jag är osäker på om substans är rätt ord. Dess ena betydelse 1) hör hemma i filosofin och betyder där tingens väsen, den andra betydelsen är 2) grundämne, massa, materia – efter ordboken (Molde 1955). Det är den senare betydelsen jag syftar på; den trögflytande, smackande eller vattenbaserade färgen, eller t.ex. torrheten i muralmåleriets al fresco.

Färgens utseende (egenskap?) är helt beroende av materialet, både det egna (pigment) och dess underlag (papper m.fl.). När jag skriver om färg märker jag att jag närmar mig den utifrån målarens (konstnärens) erfarenhet att hantera färg.

Vad är egenskap och vad är utryck? När Kandinsky tillskriver färg en egenskap avser han om färgtonen är varm eller kall, ljus eller mörk. Det innebär för mig – så här långt – att med hjälp av dessa motsatts-egenskaper skapas färguttryck. Färgens utseende ger ett (eller fler) uttryck om vi är uppmärksamma på det/dem. Är t.ex. blått ett färguttryck för rörelse? Att blått hos betraktaren upplevs som att det ligger bakom andra (varmare och eller mörkare) färger har vi lärt oss, men rör den sig?

Vidare skriver Kandinsky om blått att om det ”sjunker” mot svart får det en biklang av nästan omänsklig sorg. Att Kandinsky tillskriver den mörka blå färgen det uttrycket (känslan) är inte detsamma som att den känslan är självklar för mig. Efter att nu ha läst om gruppen ”Der Blaue Reiter” (på jakt efter innebörden i ”Der Blaue”) i konsthistorikern Sven Sandströms bok Det moderna skedet, vet jag bättre. Sandström skriver: ”Föreställningen att alla människor har en likartad upplevelse av en bestämd färg eller linjeriktning stöddes av tidens perceptionspsykologi. . .” Den hade en rik tradition för sig i konstnärsskrifter. Ett exempel är Signacs ”De Delacroix au néoimpressionisme”. De båda neoimpressionisterna Signac och Seurat hade kommit i kontakt med psykologiskt inriktade idéer om färgernas och formernas förmåga att väcka bestämda föreställningar och känslor. Seurat skrev om sin egen konstlära 1890 och sammanfattade den genom grundprincipen att ”konst är harmoni”. Här följer citat:

”Harmoni är analogi av motsatser . . . och analogi av likheter . . .” ”glädje /uttrycks i/ valör genom ljus dominant, i färg genom övervägande varm ton, i linje genom stigande riktning; lugn i valör genom balans mellan ljust och mörkt, i färg /genom balans av/ varmt och kallt, i linje genom horisontalen; sorgsenhet  i valör genom övervägande mörkt [!], i färg genom övervägande kallt, i linje genom nedåtgående riktning.” (Sandström 1971)

Kandinsky skrev sin Om det andliga i konsten 1912. Det är rimligt att anta att han var medveten om neoimpressionisternas harmonilära och hans uttalande, att ”om blått sjunker mot svart”, får det en biklang av (nästan omänsklig) sorg, att jämföra med Seurats: ”sorgsenhet i valör genom övervägande mörkt.” Kandinsky var intresserad av harmoniläran och gav målerilektioner till tonsättaren Arnold Schönberg. De kunde därmed jämföra måleriets och musikens uttrycksmedel. Färg och form kunde brukas ”instrumentalt” genom att ” . . . spela på betraktarens elementära upplevelse av färg och form.” (Sandström 1971)

N. N.