Efter ”der Blaue Reiter”. Linjeteckning mot blå
bakgrund. Nina Nilsson.

Efter ”der Blaue Reiter”. Fylld linjeteckning mot
blå bakgrund. Nina Nilsson.

Sorg och glädje (livaktighet)
Fortfarande upptagen av att de mörka blå kulörerna möjligen förmedlar ett sorgset uttryck, prövar jag detta i bild. Det jag upptäcker är att linjeteckningen har mer av ett sorgset uttryck än den fyllda figuren. Formen på hästens (jag använder ordet häst i stället för ryttare) mule förmedlar det – ger ett vilande, mjukt och eventuellt sorgset intryck. Kanske melankoliskt. Linjeteckningen kan också tolkas som en idé om en häst som har befunnit sig i landskapet. Den fyllda blå figuren däremot tar ett skutt (livaktighet). Mulen är snett avskuren och dess vassare form understryker rörelsen. Sammanfattningsvis har formen en avgörande betydelse för helheten, hur vi tolkar innehållet i de båda bilderna.

N. N.

Porträtt av Ivan Ivarson (1900-1939)

Färgens tre egenskaper
Enligt Michel Chevreul The Priciples of Harmony and Conrast of Colors and their Applications to the Arts (1987) har färgen tre egenskaper:

färgton (kulör) (hue)
valör (mättnad) (saturation)
intensitet (brightnes)

Färgen har ytterligare egenskaper, sådana som hör samman med pigmenten, substansen. Det kan beskrivas som torrhet och sprödhet, tröghet och lättflytande, glansighet och vattnighet med flera. De tre egenskaperna ovan och de senare påverkar var och en färgens uttryck, både enskilt och i kombination.

Färgens uttryck
Vad är ett färguttryck? Enligt Wassily Kandinsky hör det samman med kalla och varma färger. En enskild kulör kan förmedla värme eller kyla, vaghet eller tydlighet. Ett färgackord kan förmedla harmoni eller disharmoni, expressivitet (utåtriktad rörelse) eller impression (inåtriktad).  Kandinsky skriver att blått kan fördjupas. Jag tolkar det som att ju mer mättad färgen är, ju djupare är den. Om blått komponeras med svart får det blå å andra sidan en sällsam lyster.

Vidare säger Kandinsky att blått är himmelens färg. ”Sjunker” det blå mot svart ”… får det en biklang av nästan omänsklig sorg.” Varför Kandinsky tillskriver den mörka blå färgen det uttrycket (känslan) är inte självklart. Likaså varför han påstår att ”När den blå färgen höjs till en ljusare valör […] blir dess karaktär mer indifferent … Ju ljusare blå desto klanglösare…” (Kandinsky 1984, s. 85). Jag är överens med Kandinsky om att den blå färgen kan upplevas som urvattnad och blek men det är beroende av det sammanhang den befinner sig i.

Porträttet av göteborgskoloristen Ivan Ivarsson består nästan enbart av blå kulörer. På vilket sätt ger dessa olika blå mening åt konstverket/figuren? Skjortan och bakgrunden har samma kulör (ultramarin), men den senare är ljusare. De båda ytorna har en viss transparens. Hatten är mörk (pariserblå), nästan svart.

Ögonens mörka pupiller framträder mot de ljusare glasögonbågarna. Hatten spelar onekligen en viktig roll genom sin (fördjupade) mörkhet och medverkar till att ge porträttet kropp. Om vi ser att den blå skjortan och bakgrunden har en inåtriktad rörelse ser vi samtidigt att hatten framträder. Pariserblått (hatten), som jag uppfattar som något varmare än ultramarin tar form runt huvudet och kommer närmare betraktaren.

Färgens rörelse
Wassily Kandinsky påstår att färger har rörelse. Blått har en ”koncentrisk” rörelse. Blått ”… drar sig tillbaka, bort från den som ser.” Jag tolkar det som att blått har en inåtgående rörelse (drar sig inåt mot sig själv) och en perspektivisk (drar sig bort från betraktaren). Jämför skjortan och bakgrunden i porträttet.

N.N.