Kategoriarkiv: Johannes Itten

Itten om ljushetskontrast (2)

Här fortsätter jag med temat om Ittens ljushetskontrast. Förra inlägget handlade om att en färg kan förekomma i flera olika ljushetsgrader. Nu vill jag visa på att en ljushetsgrad kan ha flera färger.

Ljushetskontrast ljus Ljushetskontrast mörk
Bild 1a: kulörer lika ljusa som den rena gula mittfärgen. Bild 1b: kulörtoner lika mörka som den rena blå mittfärgen. Färgschema med färgade papper.

Övning sid 40 I Ittens bok Färg och färgupplevelse
I övningen ovan har jag utgått från en ren mittfärgen och runt den satt färger med lika ljushetsgrad. Vi kan konstatera att den rena gula är betydligt ljusare än den rena blå. Itten skriver: det är viktigt att använda många olika kulörer i övningen, inte bara gula toner. Genom att göra denna övning förväxlar man inte färgernas lyskraft eller renhet med deras ljushetsgrad.

Kommentar till övningen
Itten skriver också att kalla färger upplevs som renare och klarare och används ofta alltför ljusa, medan varma färger genom sin ogenomskinlighet gärna väljs alltför mörka. Har jag gjort det? I bild 1a kanske den kalla blå i nedre raden är aningen ljusare än den gula och kanske någon direkt varm färg har jag undvikit att ta med… Detta var jag inte medveten om när jag gjorde färgprovet. I bild 1b är det också ont om varma färger men kanske den bruna är lite väl mörk. Ja, jag har nog gått i fällan och får göra om och testa detta med varma färger. Jag återkommer.

Ittens kommentar:

Färger av samma ljushetsgrad blir mer besläktade. Genom samma tonvärden binds färgerna till varandra, de fattar tag i varandra. Detta faktum och möjligheterna att utnyttja det som konstnärligt uttrycksmedel får inte underskattas. (Itten sid. 41)

Mina löparskor får vara ett vardagsexempel på design som bygger på ljushetskontrast genom sina ljushetslika färger:

Ljushetskontrast ljus Ljushetskontrast mörk
Bild 2a, Merrel ‘Barefoot Run Pace Glove’. Bild 2b, Vivo Barefoot ‘Trail Freak’. Foto E-K.

Två löparskor där designern har valt att arbeta med ljushetskontrast. Vivo barefoot, till höger, är färgsatta i en mörk turkos och en mörk violett, båda nära varandra i ljushet. Merrel, till vänster, i en ljus turkos och en ljus cerise, även dessa nära varandra i mörkhet.

/Emma-Kara

 

 

I min bokhylla: Itten om ljushetskontrast

I sin bok, Färg och färgupplevelse har Itten ett avsnitt om ljushetskontrast. Ittens resonemang börjar med de vita och de svarta ytterligheterna och gråskalan där emellan. Där svart sammet är det svartaste svarta och att bariumsulfat är renaste vitt, (sid 37).

”Bariumsulfat används som vitt pigment och konsistensmedel i målarfärg och går då under namnet Blanc fix. Den används ofta tillsammans med titandioxid (titanvitt) eller zinksulfid (Lithopone)”. (Wikipedia).

Vad gäller svartaste svart så skapade forskare på NASA en svart färg som är svartare än något man tidigare känt till, vantablack, ett material som slukar 99,965% av ljuset som träffar dess yta, vi upplever totalt mörker. (Dagens nyheter, 18 juli 2014)

image
Bild 1, vantablack

Mellan vitt och svart finns ett oändligt antal neutrala gråtoner. Genom att arbeta med en gråskala, eller för den delen med en färg, så övar man upp sitt seende och sin känslighet så att antalet urskiljbara tonvärden ökar. Ljushetskontrasten kan ses som en skillnad i ljushet men inom samma kulör, se bild 3, där har jag använt olika lila för att skapa ett ackord med ljushetskontrast. Jag har gjort några av de övningar vi finner i Ittens färglära. Bild 2a och 2b visar exempel på kompositioner i en grå tonskala, där jag försökt få till harmoniska men också disharmoniska ackord.

image                  image
Bild 2a och 2b, harmoniskt och disharmoniskt ackord efter försök med kompositioner i gråskala med färgade papper. E-K.

I arbetet med ljushetskontrast går det bra att arbeta med en kulör. Jag valde lila.

image
Bild 3.

Jag har med hjälp av dessa övningar närmat mig påståendet att en kulör kan ha flera olika ljushet/mörkhet. Det finns således flera kulörer med samma ljushet, men då måste det som sagt vara olika kulörer. Detta kommer i nästa inlägg.

/Emma-Kara

 

 

Projekt perennplantering…

LJUSHETSKONTRAST

Ljushetsk. Komp. IV052
Färgschema IV. Ljushetskontrast. Nina Nilsson.

BAKGRUND – Ljushetskontrast i Göteborgs botaniska trädgård
Det småregnade vid det tillfälle (mitten av augusti) jag var i Botaniska trädgården. Efter att ha skaffat mig en överblick över ljusa och mörka färger funderade jag över hur jag skulle gå till väga med färgregistreringen. Parallellt tittade jag på kulörerna mer intensivt. Vilka var egentligen ljusa och var rött den mörkaste färgen, eller blått? Ur mitt ljushetskontrastperspektiv var det relativt stora skillnader mellan mörkare, mättade blomflockar och urblekta och skarpt gula färger. Vilka var ljusast?

I och med att det regnade kunde jag inte använda färgstickan. Eftersom papper blir fuktigt vid minsta lilla regndroppe plockade jag kronblad på marken, la dem i en plastpåse och knöt till väl för att blommorna skulle behålla sin spänstighet.

FÄRGREGISTRERING – LJUSHETSKONTRAST
Planteringen innehöll ett stort antal höstflox i olika färger och valörer. Flera av dem gick i urblekt rosa och violett, andra var mörka blå och rödvioletta. Den mörkaste blå färgen hade en stormhatt och den mörkaste brunröda – som jag mindes den – fanns hos silverax och berberis. Jag uteslöt avdelningen med de varmare färgerna.

I ateljén hoppade jag över momentet med färgstickan och målade av kronbladen direkt. På grund av regnet letade jag inte heller reda på namnsorter.

REFLEKTION
Ljushetskontrasten är relativt tydlig både som kontrast i ”svart” (silveraxets blad) och ”vitt” (urblekt höstflox) och den mellan intensivt gult (höstgullris) och det mörkare violett (höstflox). Även grönskan innehöll kontraster mellan ljust och mörkt. Vissa blads enskilda ljusa form framträdde tydligt, t.ex. hos vippvallmo, mot en mörkare bakgrund.

FÄRGANALYS & STÄMNING
Kompositionen i Färgschema IV bygger till största delen på ljushetskontrast. De ljusa pastellfärgerna tycks ligga bakom de mörkare mer mättade kulörerna. De samsas inte i ett schakspelsmönster utan grupperar sig.

Johannes Itten skriver att ”… såväl ljus-mörkerproblemen med svart, vitt och grått, som ljus-dunkelproblemen med de rena färgerna och deras förhållanden till varandra måste utforskas så grundligt som möjligt, ty därur får man de viktigaste upplysningarna för det skapande arbetet.” (Itten 1971, s. 37) Itten avser bildkonst. Men, ”ljus-dunkelproblemen” är av utomordentligt stor betydelse inom rabattkomposition enligt min mening. Blommor i oklara kulörer, urblekta och transparenta och blommor i mättade, dova och dunkla färger kan bilda subtila övergångar mellan klarare färger eller utgöra kontraster till det opaka, beroende på vad man vill uppnå för stämning i en komposition eller utvidgat i det landskap man befinner sig i.

N. Nilsson

 

Rabattkomposition i varma färger

Varma färger Trädgårdsför.”Glad”. Rabattkomposition av John Taylor, Trädgårdsföreningen i Göteborg. Foto (detalj): N. Nilsson 2014.

I Trädgårdsföreningen i Göteborg pågår utställningar med samlingsnamnet ”Tulpantid 2014”. Bland andra har designer John Taylor komponerat ett antal planteringar efter färg och temperament. Ett knippe rabatter vid södra entrén utgörs av rundlar och droppformer och har titeln ”Glad”. Som helhet går dessa i varma färger med inslag av kallt violett. De är uppseendeväckande i mättade, klara färger som kontrasterar mot dämpade kulörer i ljust blåviolett, violett och urtvättat rosaviolett (t.ex. syrentulpanen Tulipa bakeri ’Lilac Wonder’). En rundel har en bottenplantering med gul gyllenlack och som sällskapsväxter violer, vilka bildar en yttre bård mot gräsmattan. I det gula växer högresta orange och röda tulpaner (Tulipa ’Ballerina’ & Tulipa ’Norma Major’). I en andra rundel står orange och gul gyllenlack tillsammans med röda och violetta tulpaner (Tulipa ’Purple Dream’), makalös i dess färgkombination.

BAKGRUND
I en broschyr står att läsa hur John Taylor själv har gått till väga i komponerandet. Bland annat skriver han att ”De ljusa färgerna behöver en färgglad kontrast, annars syns de inte när solen skiner som mest.”

Som designer kan man fokusera på växten som helhet eller på dess botaniska detaljer. John Taylor har valt att koncentrerat sig på växten som helhet – dess form och färg – som jag uppfattat kompositionerna.

tulpanrabatt 2014
Färgschema komponerat efter rabatten ”Glad”. Nina Nilsson.

REFLEKTION
Att måla färgschemat var förhållandevis enkelt. Kulörerna är inte särskilt komplicerade att blanda till. Men, fördelningen för att fånga och förstå färgverkan var knepig. Bottenplanteringen var gul och orange, men det var de mättade röd/orange/violetta kulörerna som hade störst verkan i planteringen. Den gula kulören i schemat verkar gråaktig i sammanhanget. Det har troligtvis att göra med de skuggor som bildas av grängen i akvarellpappret.

FÄRGANALYS & STÄMNING
Kompositionen är byggd på kall-varmkontrast och ljushetskontrast. Det röda dämpas något av det mörka violetta men förstärks av de ljusblå fälten. Att de ljusa färgerna framträder vid solljus och i kombination med de klarare mättade röda och orange (”färgglada”) tycker jag mig kunna se.

Målaren kan alltid måla över om någon färg blir fel, inte stämmer med den vision eller den färgbild man haft. Växter är det inte lika enkelt att byta ut. Man behöver god kännedom om de enskilda kulörerna och ha en kvalificerad idé om hur de kan verka tillsammans. Just denna dag har solen stor betydelse för upplevelsen av färgerna. Eftersom tulpanerna är så pass högresta visar sig kronbladen högt uppe, liksom svävande i luften med det strålande solljuset rakt igenom bladen, som om de vore tunn hud. Stämningen är både festlig och skört nyanserad.
N. Nilsson

 

Varma och kalla färger enligt Itten

Min tanke var att visa på exempel gjorda efter Albers färglära. Detta kvarstår men då Albers inte uttryckligen skriver om varma och kalla färger så startar jag ändå med Johannes Ittens färglära.

Itten skriver på sid 45 i Färg och färgupplevelse: ”Vid betraktandet av färgcirkeln visar det sig att gult är den ljusaste och violett den mörkaste färgen, vilket betyder att mellan dessa färger finns den starkaste ljushetskontrasten. I rät vinkel till axeln gul-violett står rödorange och blågrönt, kall-varmkontrastens båda poler”.  Se bild 1 linje a respektive b.

Cirkeln
Bild 1 – Varm-kallkontrast enligt Itten.

De varma färgerna kan lite generellt sägas vara: gult, gulorange, orange, rödorange, röd och rödviolett. De kalla färgerna är således: gulgrönt, grönt, blågrönt, blått, blåviolett och violett. Se bild 2

Båda
Bild 2: Varma och kalla färger enligt Itten. Färgprover med färgat papper.

Detta kan dock vara vilseledande då färgerna är varmare eller kallare i förhållande till varandra. Se bild 3 och 4.

Varm
Bild 3: Varma färger med den rödvioletta i förgrunden. Den rödvioletta kan tyckas kallare än de övriga färgerna. Färgprover med färgat papper.

Kall
Bild 4: De kalla färgerna men med samma rödvioletta i förgrunden som i bild 3. Här tycks den rödvioletta vara varm. Färgprover med färgat papper.

(Färgåtergivningen är inte helt rättvis då jag fotograferat mina färgprover men jag hoppas ni förstår ändå).

Nu har vi fått en grund i detta med varma och kalla färger. Och det är dags att gå in i det relativa med hjälp av Joseph Albers. Färgens relativitet börjar framträda och med Albers övningar kommer detta tydliggöras ännu mer.

/Emma-Kara

Exempel på brun bakgrund

I ett försök att framhäva olika färger mot en brun bakgrund har jag fotograferat pärlor i halsband mot två olika bruna bakgrundstyger.

rosa på brunt Rosa på brun

Här har jag lagt rosa pärlor mot två olika bruna bakgrunder, en kall och en varmare brun. Jag konstaterar att de rosa pärlorna framträder bättre mot den kallare bruna bakgrunden, det kan bero på att kontrasten är större.

Blå på brunt Blå på brun

De blå pärlornas färg är påfallande i båda exemplen. I den övre bilden har pärlorna ett tydligt fokus men i den undre bilden får bakgrundstyget lika stort fokus som själva pärlorna. Pärlorna står i tydlig kontrast mot den varma bruna men de konkurrerar samtidigt med den.

fler på brunt

flera på brun

Här ser vi pärlor med flera olika färger. Den milt rosa pärlan försvinner in i den varma bruna bakgrunden, men de fungerar bättre mot den kallare bruna.

Slutsats
I flera exempel ser jag att den kallare bruna får de färgade pärlorna att framhävas, den varmare bruna blir en större konkurrent. Att en varm färg har en tendens att komma mot en gör att den gärna tar över och slåss om förstaplatsen, pärlorna flyter in i underlaget. Ett undantag från detta tycks vara blått. Det blå står sig bra mot det bruna oavsett nyans. Jag visar här ett tydligt exempel med turkos pärlor:

turkos på brunt Turkos på brun

Den turkosa pärlan sticker ut oavsett bakgrund, kontrasten är total.

Jag får mina försök bekräftade när jag läser Itten (Färg och färgupplevelse, 1971):
”På mörkbrunt (dov, mörk orange) råkar den blå färgen i en upprörd, starkt vibrerande darrning, och det bruna väcks samtidigt till en levande färg. På rödorange behåller blått sin mörka kraft och börjar lysa starkt. Här hävdar sig blått på sitt sällsamma och overkliga sätt.”

Tack till Ellinor på Teater Albatross för lån av pärlhalsband och tyger.

/Emma-Kara

I min bokhylla – Itten och Nilsson om violett

Johannes Itten har varit en källa till många lärdomar om färg i höst. Här fortsätter jag med två citat ur boken Färg och färgupplevelse (1971).

Itten om violett
”Om de sex färgerna gult, orange, rött, violett, blått och grönt sätts bredvid varandra utan mellanrum mot en svart bakgrund, ser man tydligt att den gula färgen tycks komma mot en, och att violett svävar i djupet mot den svarta bakgrunden”.

Jag rationaliserade lite och tog endast med den violetta och den gula, effekten ser vi:

Svart_mörk
Här har jag arbetat med färgade papper.

Den lila sjunker in mot bakgrunden och den gula kommer mot betraktaren.

Itten fortsätter: ”Använder man en vit bakgrund ändras djupverkan. Violett stöts bort från den vita ytan, och kommer alltså framåt, medan vitt håller tillbaka sin gula ”släkting””.

Vit_mörk

Det är nu den lila som kommer mot betraktaren och den gula som faller in i bakgrunden.

Detta är lättare att se när de är samlade men jag gjorde också färgprover med mina färgade papper där jag isolerade färgerna en och en, det blev så här:

Svart_m-lilaSvart_m-gulVit_m-lilaVit_m-gul

Det är inte alls lika tydligt när kulörerna är isolerade mot bakgrunden, det krävs mer vana att se effekten när färgerna inte ses direkt bredvid varandra, vi ser effekten av färgernas relativitet.

K G Nilsson om violett
En annan färgteoretiker, K G Nilsson skriver i sin Färglära (1982) följande om violett: ”Med ökande vittillblandning blir alla färger passiva, men hos det violetta dröjer länge det aktiva intrycket kvar.”

Jag ville testa även detta och gjorde motsvarande färgprover fast med högre vittillblandning. Även dessa prover är gjorda med färgat papper.

Svart_ljus Vit_ljus

Vi kan i den vänstra bilden inte lika starkt uppleva att den violetta faller in i bakgrunden och att den gula hoppar fram, detta tycks vara en effekt av att båda färgerna är nästan lika ljusa. Detta återkommer jag till i morgon. Snarare är det så att den lila svävar lite ovanför.

I den högra bilden kan vi få K G Nilssons påstående bekräftat. Den gula vilar fint mot den vita bakgrunden medans den violetta svävar lite oroligt ovanför ytan. Någonting med den violetta färgen gör den lite orolig.

K G Nilsson fortsätter: ”Beroende på om den drar åt rött eller blått varierar dess verkan.  På grund av dess aktivitet kan den verka orolig”. Kan det vara denna oro som Nilsson nämner som också ger sig tillkänna i mina färgprover ovan?

Här finns områden att fortsätta utforska
1) den violetta färgens oro och vad den rödblå skalan har för betydelse i sammanhanget och
2) huruvida det är mörkheten som gör att den violett faller in i det svarta när den ställs bredvid gult och om samma sak hade hänt om den violett ställts emot färger som är lika mörka.

/Emma-Kara

I min bokhylla – Johannes Itten skriver om gult

Itten skriver att gult är den ljusstarkaste av alla färger, att samma gula färgton kan förändras i sitt uttryck genom olika kontrastfärger. (Itten 1971) Påståendena nedan är Ittens egna, bilderna är mina. Jag har gjort enkla illustrationer för att kunna relatera det Itten skriver. Kommentera gärna!

Om gult står mot rosa, kommer det gulas strålkraft inte fram.

20130907-195638.jpg

Om gult står mot orange, verkar det som en renad ljus orange färgton. Båda färgerna tillsammans är som den starka morgonsolen på ett moget sädesfält.

20130907-194848.jpg

Står gult mot mörkgrönt, verkar det utstrålande, det överstrålar det gröna.

20130907-195035.jpg

Gult mot violett besitter en karaktärsfull kraft, det är hårt och omutligt.

20130907-194612.jpg

Gult mot medelljus blå färgton verkar ljust strålande men främmande och avvisande. Det känslobetonade blå undantränger endast med svårighet det gulas ljusa vetande.

20130907-195922.jpg

Gult på rött ger ett mäktigt, högljutt ackord, som basuner en påskmorgon.

20130907-195817.jpg

Står gult på vitt, så verkar det dovt och utan strålning. Det trängs undan av det vita.

20130907-194704.jpg

Gult på svart visar sin ljusaste och mest aggressiva lyskraft. Det blir häftigt och starkt, kompromisslöst och abstrakt.

20130907-194749.jpg

Ittens påståenden i form av kommentarer och associationer är fina och lärorika. Under månaden kommer vi tillbaka till dessa påståenden i vår fortsatta undersökning av gult.
/Emma-Kara

Den tolvdelade färgcirkeln

Johannes Itten (1888-1967) var rektor för konstfackskolan i Zürich och en av de drivande krafterna inom Bauhaus. När han hade egen konstskola i Wien utvecklade han den tolvdelade färgcirkeln. Den publicerades 1921 i tidskriften ”Utopia”.

Itten menade att när konstnären arbetade med färgpigment, måste också hans färgsystem vara uppbyggt efter den pigmentära färgblandningens lagar. (Itten, 1971) Det finns tre grundläggande färger som inte går att blanda till: rött, gult och blått, Itten har valt att kalla dem första ordningens färger. Genom att blanda första ordningens färger med varandra för att få fram en kulör som ligger mittemellan, får vi fram andra ordningens färger. Rött och gult blir orange, gult och blått blir grönt och blått och rött blir violett. Enligt Itten finns det även en tredje ordnings färger, om man blandar blått och grönt får man blågrönt, om man blandar grönt och gult får man gulgrönt osv.

Färgcirkeln

Att använda sig av fler än tolv färger i färgteorin menar Itten inte är relevant. Det bör inte vara fler färger än att konstnären direkt vet vilken färg han pratar om, det hade varit svårt i en t ex hundragradig skala. (Itten, 1971)

De färger vi ser i centrum av cirkeln (gul – röd – blå) är det Itten kallar första ordningens färger, i andra sammanhang kallas de primärfärger och ibland grundfärger.

De färger som är angränsande (orange – lila – grön) blandas av första ordningens färger (gult blandat med rött blir orange, rött blandat med blått blir lila och blått blandat med gult blir grönt) och kallas således andra ordningens färger eller sekundärfärger.

/Emma-Kara