Modeskaparnas höstfavoriter

Lämna ett svar

Modeskaparnas höstfavoriter ur GP bilagan TVÅ DAGAR 7 september 2013

Att vi har svårigheter med att beskriva färger (kulörer och valörer), så att de uppfattas på samma eller snarlikt sätt av gemene man, är ingen nyhet. Modeskaparna verkar ha sitt eget språk och jag förutsätter att de vet exakt vilka kulörer de avser när de talar om dem och hur dessa ser ut, särskilt i relation till det textila materialet. Här är några exempel på färgnamn hämtade ur en artikel om vilka färger modehusen satsat på i höst:

Twist and Tango: vinrött, puderrosa, midnattsblått, petrol och mint.

Gant: jordtoner; kamel, chokladbrunt, vinrött, hallonrött, mossgrönt och äggskal.

Busnel: off white, puderrosa, mullvad, jaktgrön, mörkgrå, busnellrött, och höstgult.

Oscar Jacobson: marinblå, högre blå toner: ”Napoli blått” och bruntoner.

V Ave S. R: vinröd, mörk marin, naturliga hudtoner och svart.

Kommentar:

1. Busnel har något de kallar off white. Jag undrar om det kan betyda ”bortom det vita”.  Mina tankar går till Sibiriska havet och associationerna till is och snö i ett mulet vinterlandskap (färger mellan vitt, grått och svart) eller ett med klarblå himmel och sol (färger mellan vitt och violett)

2. Busnel har mutat in en egen röd: busnellröd.

3. Busnel är det enda märket som har en gul tröja – höstgul – enligt artikeln.

Höstgul tröja
Illustration N. Nilsson.

 

N. N.

I min bokhylla – Johannes Itten skriver om gult

1 svar

Itten skriver att gult är den ljusstarkaste av alla färger, att samma gula färgton kan förändras i sitt uttryck genom olika kontrastfärger. (Itten 1971) Påståendena nedan är Ittens egna, bilderna är mina. Jag har gjort enkla illustrationer för att kunna relatera det Itten skriver. Kommentera gärna!

Om gult står mot rosa, kommer det gulas strålkraft inte fram.

20130907-195638.jpg

Om gult står mot orange, verkar det som en renad ljus orange färgton. Båda färgerna tillsammans är som den starka morgonsolen på ett moget sädesfält.

20130907-194848.jpg

Står gult mot mörkgrönt, verkar det utstrålande, det överstrålar det gröna.

20130907-195035.jpg

Gult mot violett besitter en karaktärsfull kraft, det är hårt och omutligt.

20130907-194612.jpg

Gult mot medelljus blå färgton verkar ljust strålande men främmande och avvisande. Det känslobetonade blå undantränger endast med svårighet det gulas ljusa vetande.

20130907-195922.jpg

Gult på rött ger ett mäktigt, högljutt ackord, som basuner en påskmorgon.

20130907-195817.jpg

Står gult på vitt, så verkar det dovt och utan strålning. Det trängs undan av det vita.

20130907-194704.jpg

Gult på svart visar sin ljusaste och mest aggressiva lyskraft. Det blir häftigt och starkt, kompromisslöst och abstrakt.

20130907-194749.jpg

Ittens påståenden i form av kommentarer och associationer är fina och lärorika. Under månaden kommer vi tillbaka till dessa påståenden i vår fortsatta undersökning av gult.
/Emma-Kara

I min bokhylla – Hantverkets bok, [1] Måleri

1 svar

Paulsson, G. (red.) (1934). Hantverkets bok. [1], Måleri. Stockholm: Lindfors.

Om gult

1. Det är inte enkelt att hitta texter om gult, i alla fall om jag utgår från det som finns i min bokhylla. På måfå väljer jag ut Hantverkets bok, måleridelen. Boken riktar sig främst till yrkesmålare och innehåller bl.a. utförliga beskrivningar om hur man går till väga inom målerihantverket. Under kapitlet ”Målarfärgernas material” finns en indelning i jordfärgstoffer och mineralfärgstoffer. Till jordfärgstofferna hör de gula ockrorna (guldockra, ljusockra, oxidgult, bronsockra m.fl.). Till mineralfärgstofferna hör kromgult och anses vara den viktigaste färgen inom oljemåleriet.  Ett annat är zinkgult, ett blekt färgstoff som har mindre täckförmåga än kromgult. Neapelgult är ett dyrt färgstoff som används inom konstmåleriet. Likaså kadmiumgult, ett färgstoff som finns i flera nyanser. Slutligen nämns marsgult, en syntetisk jordfärg med god täckande förmåga.

2. Ur kapitlet ”Färgen som dekorativt element” av Olof Thunström.

”I stort sett äro vi nog alla starkt bundna vid uppfattningen av olika miljöer i samband med vissa färgintryck. Enkla exempel på detta är det blåa havet den gröna skogen, de gula sädesfälten o.s.v.” (Paulsson 1934)

Kommentar: Jag har inte reflekterat över att sädesfälten är gula – inte sedan jag var barn. De var ju inte gula då heller, men nog hörde man talas om dem som sådana alltid. Inte heller idag skulle jag kalla dem gula, snarare ockrafärgade eller halmgula – alltså ett slags föremålsnamn snarare än ett förknippat med en särskild kulör i färgcirkeln.

3. Vardagsrum med gula väggar.

gult vardagsrum383
Ur Colour Schemes for the Modern Home av Derek Patmore.

Ett vardagsrum i gult. Uppkomsten av skuggor och dagrar sammanhänger intimt med underlagets och färgytans material och struktur skriver Thunström. Likaså är effekten av färg beroende av belysning liksom med material och struktur. Var kommer ljuset ifrån?

/N.N.

Den tolvdelade färgcirkeln

1 svar

Johannes Itten (1888-1967) var rektor för konstfackskolan i Zürich och en av de drivande krafterna inom Bauhaus. När han hade egen konstskola i Wien utvecklade han den tolvdelade färgcirkeln. Den publicerades 1921 i tidskriften ”Utopia”.

Itten menade att när konstnären arbetade med färgpigment, måste också hans färgsystem vara uppbyggt efter den pigmentära färgblandningens lagar. (Itten, 1971) Det finns tre grundläggande färger som inte går att blanda till: rött, gult och blått, Itten har valt att kalla dem första ordningens färger. Genom att blanda första ordningens färger med varandra för att få fram en kulör som ligger mittemellan, får vi fram andra ordningens färger. Rött och gult blir orange, gult och blått blir grönt och blått och rött blir violett. Enligt Itten finns det även en tredje ordnings färger, om man blandar blått och grönt får man blågrönt, om man blandar grönt och gult får man gulgrönt osv.

Färgcirkeln

Att använda sig av fler än tolv färger i färgteorin menar Itten inte är relevant. Det bör inte vara fler färger än att konstnären direkt vet vilken färg han pratar om, det hade varit svårt i en t ex hundragradig skala. (Itten, 1971)

De färger vi ser i centrum av cirkeln (gul – röd – blå) är det Itten kallar första ordningens färger, i andra sammanhang kallas de primärfärger och ibland grundfärger.

De färger som är angränsande (orange – lila – grön) blandas av första ordningens färger (gult blandat med rött blir orange, rött blandat med blått blir lila och blått blandat med gult blir grönt) och kallas således andra ordningens färger eller sekundärfärger.

/Emma-Kara

I min bokylla – John Gage skriver om gult

Lämna ett svar

Gage, John (2000). Colour and Meaning: Art, Science and Symbolism. London: Thames & Hudson.

”. . . yellow never seems to have been regarded as a noble colour in the West until the end of the Middle Ages, and it is apparently still regarded as one of the least pleasurable of individual hues.” (Gage 2000)

svärdsliljaSvärdslilja (Iris pseudacorus), Galterö i Göteborgs hamninlopp 2013. Foto: N.N.

detalj strandirisSvärdslilja, detalj.

Kommentar:

  1. I sökandet efter belägg hos Gage om att gult till synes är den minst behagliga färgen hittar jag endast en litteraturreferens. När det gäller den gula kulören generellt är det sparsamt med omnämnanden hos Gage De flesta reflektionerna går till Kandinsky. Alltså är det lika så gott att gå till källan direkt och se vad Kandinsky har för tankar och uppfattningar om gult. Han inleder med att särskilja de båda kulörerna gult och blått genom att hävda att det blå drar sig inåt och det gula sprider ut sig, har en excentrisk rörelse. En gul cirkel riktar sig stickande fram mot ögat, medan ögat försjunker i det blå (Kandinsky 1984).
  2. Kandinsky gjorde vid ett tillfälle ett experiment; han skickade 1000 vykort med frågan vilken form (triangel, kvadrat, cirkel) som bäst hörde ihop med primärfärgerna gult, rött och blått. De tillfrågade svarade till övervägande del att gult hör ihop med triangeln, rött med kvadraten och blått med cirkeln. (Gage 2000) Våra varningsskyltar (trafikmärken, radium m.fl.) har just formen av en triangel. Det gulas excentriska rörelse samverkar med triangelns rörelse, vars riktningar går åt tre håll.
  3. ”Det gula har en så stark dragning åt ljust (vitt) att det överhuvudtaget inte kan finnas något verkligt mörkt gult.” (Kandinsky 1984) Vidare skriver Kandinsky att om gult görs kallare får färgen en grönaktig ton, och den hejdas omedelbart i sin excentriska rörelse.
  4. Gul svärdslilja (Iris pseudacorus) som blommar i skärgården har en både gul, gulorange och gröngul ton. På några hundra meters håll syns den kalla gula färgen som en enda kulör. Den är ljus och strålande, särskilt när solen lyser på kronbladen. När man kommer närmre inpå framträder variationerna. Det mättade gula och framför allt gulorange kan upplevas som mörkt. Kulören är tjock och tät samtidigt klar och frisk. De andra färgerna runtomkring; det ljusa blå vattnet och bergets gråblå ton sjunker undan, drar sig tillbaka.
  5. Den gula färgen i vår natur, så som den exponerar sig är vacker. Att den betraktas som den minst behagliga färgen i vår västerländska kultur kan ha att göra med att den – på grund av sin ljushet – helt enkelt är svår att kombinera med andra färger. Kandinsky skriver ju om färger i relation till konst, inte till natur.

N.N.

Ny bok av R. Osborne

Lämna ett svar

Betrakta inte detta som en recension utan snarare som en anmälan.

Roy Osborn_25.08.2013. Recension

Omslagsbild till: Osborne, R. (2013). Books on Colours since 1500: A History and Bibliography of Colour Literature. Universal-Publishers, Boca Raton, USA.

Det första traktatet om färg skrevs c:a 400 f.Kr. Författaren till On the Nature of Man var Hippocrates of Cos. Han undersökte skillnaderna mellan flegmatisk, kolerisk, blodfull (”sanguine”) och melankoliskt temperament. Denna upplysning kan man hämta ur konstnären och författaren Roy Osbornes senaste bok.

Det är en bibliografi uppdelad i tre avsnitt och kan ses och användas som en uppslagsbok med källreferenser. Layouten är psalmboksliknande – där namnen på författare och titlar följer på varandra efter en sortering som har med ämnestillhörighet att göra – små bokstäver och täta radavstånd. Varje sida är indelad i tre spalter med :
1) första utgivningsår och ämnesområde,
2) författare, titel och något om innehåll/författare och
3) utgivningsort och förlag. Denna sammanställning utgör huvudparten av boken.
Därtill finns ytterligare två delar eller snarare register som i sin tur är sorterade efter ämnesområden; ett alfabetiskt index efter författare och ett kronologiskt efter utgivningsår.

Ämnesområdena är 26 som alla berör färg, t ex: arkitektur, färgundersökningar inom måleri (”Colorants”), design, ljus, musik, måleri, filosofi, fotografi & film, psykologi. Boken är en sökmotor för den specialintresserade av t.ex. färgfilosofi, färgterapi, klassificeringssystem etc.

Roy Osborn är en auktoritet på färgens område och har gett ut flera böcker bl.a. Lights and Pigments: Colour Principles for Artists (1980) och Color Influencing Form: A Color Coursebook (2004).

Min kommentar:
1. Omslagsbilden är gjord av författaren. En nonfigurativ målning (?) i varma kulörer och blått. Kandinsky skriver att den röda färgen helt kan kylas ner av blått. Särskilt gäller det den varma cinnobern som inte tål det kalla. Kandinsky skriver att ”Det förlorar genom det kalla hela sin klang och mening.”. Osborns bild domineras av olika röda kulörer (och gröna, rosa m.fl.) och en blå. I kompositionen lyser det blå mot betraktaren och jag tolkar det som att i huvudsak det röda understöder blått på det rödas bekostnad som alltså förlorar sin ”klang” – men däremot inte sin ”mening”!

2. Att rött är den första av de kulörer som nämns efter svart och vitt, som stod att läsa hos Arnheim (1974) får vi ett belägg för i Osborns bibliografi. Människans temperament har en röd egenskap enligt Hippocrates of Cos. 

/N.N.

Veckans bild

Lämna ett svar

v 35 alt2_fjadrarEtt knippe fjädrar i ett glas. Det röda riktigt lyser och utgör blickfång, allt annat hamnar i skymundan. Återigen fångar det röda vår uppmärksamhet, här tillsammans med vitt, grått och turkos. Det turkosa inslaget gör knippet mer intressant, utan det hade knippet förlorat en del av sin glans, kanske även det röda? Fotat på Artilleriet Göteborg

/Emma-Kara

Ninas kommentar till ”Ett knippe fjädrar”.

  1. Den röda kulören är kall. Kandinsky skriver, att om det kalla rödare görs ljusare framträder det kroppsliga, det får då en särskild renhet. ”Det klingar som ung, ren glädje – som en ung, frisk och oskuldsfull flickgestalt.” (Kandinsky 1984)
  2. Kroppsligheten är svår att skilja från kulören. Vad är kropp och vad är kulör? Det Kandinsky skriver är hans egna privata och poetiska funderingar. De kan knappast vara entydiga, men ändå riktningsgivande, i alla fall om man vill förstå hur Kandinsky ser på färg.
  3. Enligt Arnheim hör färg samman med emotioner och form med intellektet. Ändå, man kan närma sig färg från en mer kvalitativ utgångspunkt. De rena kulörerna rött, blått och gult – primärfärgerna – har ingen egenskap utöver sig själva enligt Arnheim. De saknar dynamik genom att vara varken kalla eller varma. Glidande skalor däremot påverkar temperaturen. Samtliga röda färger i ”Ett knippe fjädrar” är blandade med antingen blått, vitt eller svart, så vitt jag kan se. Fjädrarnas kulörer blir mer dynamiska genom att de lutar sig mot andra färger och därmed också expressiva. (Arnheim 1974)
  4. Rödaktig, blåaktig, gulaktig och så vidare; genom att lägga till en annan färg till dessa primärfärger går man bort från ursprungsfärgens egen grundläggande karaktär. En spänning produceras, utan vilken inget uttryck är möjligt. (Arnheim 1974)
  5. Det är alltså på det viset, enligt Arnheim, att blått i sig självt inte är någon kall färg och rött inte någon varm. Det är först vid tillförandet av andra kulörer som färgerna får karaktär av varmt eller kallt. Varma och kalla färger är ett kapitel för sig och det finns anledning att återkomma till det fenomenet.

N.N.

Vernissage på Göteborgs konstförening

1 svar

Maria Uleander har precis haft vernissage på Göteborgs konstförenings Lilla galleri. En fin och känslig utställning som pågår till 15 september.

maria-uleander_stor

Maria Uleander arbetar med små moduler av tyg som hon har klippt, färgat och fogat samman i en meditativ process, de sitter monterade i två lager fritt skilda från varandra med förskjutet mönster vilket ger ett djup i bilden men också fler nyanser av färgerna. Hon har arbetat med rött i tre av sina konstverk. (Fotografierna är tagna av mig på plats och ger inte färgerna helt rättvisa, ni får ha överseende med detta).

I det stora konstverket är bottnen beige och den röda mönsterfärgen har dragning åt cerise, en kall och stark rosa. Jag tycker att cerise är en hård färg och att beige är en rätt tråkig färg. När de kombineras på detta sätt förändras deras uttryck; den rosa färgen mjuknar tillsammans med den beige som fångar upp det rosa och blir lite gammaldags och mild. De olika röda nyanserna som bildas påverkar den beige så att den får variation vilket ger liv, det finns inget av det tråkiga beige kvar. Att konstverkets tyger hänger i lager bidrar till dynamik i bilden då färgernas styrka och kombinationer växlar med betraktarens rörelse.

Maria-Uleander

Här ser vi rött mönster på gul respektive ljust blågrön botten, den röda färgen har lite olika nyans.

Den röda-gula kompositionen är mildare än den röd-blågröna , gult och rött är visserligen två helt olika färger men de ligger närmare varandra i färgcirkeln än än rött och blågrönt vilka är snudd på komplementfärger. Det är som att färgerna flyter ihop mer i den röd-gula kompositionen och kan bitvis vara svåra att urskilja från varandra, gränserna suddas ut.

I den röd-blågröna kompositionen är färgerna däremot tydligt åtskilda, komplemetfärgens effekt framhäver de båda färgernas egenskaper och klargör deras respektive karaktär.

Det var spännande att se hur Maria Uleander medvetet arbetat med att ta sig an färg genom djup i lager på lager.

/Emma-Kara